torsdag 27 september 2012

Kanelbullar, löpande bandet och Assange

"BOKBÅL", ur Brand maj 2012

En kompis från punkartiden, ”Maria med långt ljust hår”, numera poet under namnet Maria Margareta Österholm, sa en gång: ”Alla människor har varsin egen röst, och alla röster är intressanta. Kan man bara lyckas behålla sin egen röst då man skriver, då är man alltid läsvärd.” Det här har jag tänkt mycket på. Det slår mig om och om igen att många människor är så intressanta när de talar, men blir till kopior när de skriver. Det är som om de är rädda att släppa fram sin egen röst. De tror att texter är något seriöst och allvarligt, och inte kan deras egna lilla personlighet få vara med där!

Kanske minns några av er ett fanzine vid namn ”Stinky” som kom ut för några år sedan. Det var en kopierad, svartvit känga mot snobbifieringen av Sverige. Den gjordes av Koffe Berger (som också är med i bandet Mitt hjärta är en bomb) och Ludde Nordenskjöld. Stinky kom bara ut i två nummer och innehöll bla intervjuer med diverse aktivister och konstnärer. Jag minns faktiskt inte en enda av intervjuerna, men jag blev totalt tagen av Ludde Nordenskjölds noveller. Det var verkligen en egen röst. Så rakt, ärligt och totalt prettobefriat.

Nu har Ludde Nordenskjöld gett ut en novellsamling vid namn Trettiofem spänn och sju kanelbullar. Novellerna handlar om att växa upp; att bilda första bandet men bli osams redan vid valet av bandnamn, om polarn som gör inbrott i sin egen farsas bil, om dessa konstiga kärleksförhållanden man hade i tonåren som varken hade en definierad början eller ett tydligt slut, som bara rann ut i sanden utan att man vare sig fick någon förklaring eller vågade be om en. Novellsamlingen är utgiven på namnlöst förlag, men håll utkik efter den.

Något som blivit inne på sistone är coffeetable-böcker med samlingar av fula vykort, tvättstugelappar eller kom ihåg-lappar till affären. Skit i dem, läs istället Helena Lundbergs ”Kassörer till kassan! Betraktelser från löpande matbandet.” Den innehåller korta berättelser från hennes tid som snabbköpskassörska i Karlstad. Det är roliga och charmiga iakttagelser av typiska kunder som Agata Aggressiv och Kurt Konflikträdd, samt helt vansinniga killar som raggar på henne med olika trick varje dag. Men också kritik mot cheferna som kräver att de anställda ska ange varandra om de inte säger hej till kunden och som kräver att man ska ta leg på 64-åringar som köper folköl. Sammantaget en bra och lättläst skildring av dagens arbetsliv, även om jag kan tycka att hon är lite hård mot kunderna.

En annan bok som inte är så dålig som alla säger är Julian Assanges självbiografi. Nu har den allmänna meningen bestämt sig för att Wikileaks var ett berömvärt projekt, medan Assange själv är megaloman. Och visst är det något pinsamt när han inleder med att skryta med att han sitter i Oscar Wildes cell, eller kokar ihop egna teorier om kopplingar mellan svensk kvinnorörelse och kriget i Afghanistan. Men det är slappt att stanna där, för trots allt innehåller boken viktig kunskap om hur man bygger ett motståndsprojekt. Den kunskapen har vi inte råd att missa. 

söndag 23 september 2012

Varför skriver ingen om vår tids skuldslavar?

I Madelon Lulofs roman “Kuli” från 1932 står den unge javanesiske risbonden Ruki på ett kontor i Sumatra. Han har blivit ditlockad från sin by med löften om sidensaronger och mängder av kvinnor. På kontoret får han tjugo gulden i utbyte mot att han skriver på ett papper. Ruki blir överväldigad av rekryterarens generositet. Men utan att veta det har han tagit ett lån.
"Jag vill gå hem, säger Ruki, jag måste skära gräs åt buffalon.
"Visst. Först skriver du på ett kontrakt och tar pengarna och sen vill du gå hem."
Ruki får veta att han måste arbeta av skulden på gummiplantagen. I början sparar han alla pengar han får, fast besluten att återvända så fort han kan. Men när han har varit på plantagen en tid börjar han, precis som de andra skuldslavarna, att spela.
På trettiotalet skrevs mängder av romaner om fattiga människor som hamnade i skuldfällan. B. Travens romanserie om Mexiko har blivit klassiker: hur indianer sups fulla för att dagen efter vakna och inse att de har en skuld, och det bär iväg till caobans rike - mahognydjungeln, där peonerna hamnar ”lika frivilligt som de fötts.”
Lulofs var dotter till holländska plantageägare, Traven förmodligen pseudonym för en tysk anarkist, men båda står lika självklart på de fattigas sida. Lån var inget annat än inkörsporten till slaveri. Och det var långivaren som var omoralisk, inte låntagaren.
Spola tiden framåt sjuttio år och vi befinner oss i tvåtusentalets USA. Lånehajar åker runt bland fattiga ruckel och erbjuder lån till lockräntor. Att räntan höjs dramatiskt efter två år står bara i det finstilta. Lånen säljs till Goldman Sachs, som packar om dem och låter en ratingfirma sätta AAA-stämpel på dem. Resten av historien känner vi till.
Skillnaden mellan dåtidens ”enganchadores” och dagens lånehajar är att plantageägarna hade en helhetslösning. De erbjöd både lånet och plantagen där skulden skulle betalas av. Därmed riskerade de aldrig att låntagaren skulle gå i konkurs. Dagens banker erbjuder bara lån. En arbetsplats där låntagaren ska tjäna ihop till räntan? Det får någon annan fixa. Och om ingen gör det blir banken räddad av staten. Låntagaren däremot, får lämna hus och hem.
Men om detta har det inte skrivits några stora romaner än. Det som skrivs är fackböcker av ekonomijournalister. Sedan finanskrisen 2008 kommer en ständig ström av böcker med titlar som ”Crash of the titans”, ”Chasing Goldman Sachs” och ”Lords of finance – The bankers who broke the world”. Även om de lyckas förklara vad som gått fel, skriver de snarare om investerarna än deras offer.
Det närmaste jag kommer en litterär skildring av bankernas lurendrejeri är svenske Lars Ohlsons reportagebok ”Rångivarna” från 2004. Han följer människor som lurats att ta ”kapitalförsäkringar” utan att veta att det inte alls är försäkringar utan aktier. När en pensionär får veta att hela hans sparkapital är bortspelat hotar han att slå sönder bankkontoret. Han skriker att han arbetat på fabrik sedan han kom till Sverige på sextiotalet, han satte in pengarna för att spara dem till sina barn och nu är de bara borta?
Det slutar med att mannen döms till dagsböter för olaga hot. Banken går fri.

DN september 2012

torsdag 13 september 2012

Simone de Beauvoir

"Brigitte Bardot och Lolitasyndromet" recension DN sept 2012

Precis som fröet till religion sås när barnet blir medvetet om döden, tror jag att fröet till existentialism sås när barnet blir medvetet om att andra människor har ett jag. När jag var liten funderade jag mycket på om gamla gubbar hade ett jag. Att mamma hade ett jag, det kunde jag förstå, och att andra barn hade det gick också att tänka sig, eftersom de var så lika en själv. Men att det i gamla gubbar, som var så främmande och skrynkliga, kunde pulsera ett jag likt mitt eget, gick helt enkelt inte att föreställa sig.

Det intressanta med existentialismen är att den innehåller två så motsatta sidor: både det totala främlingskapet inför ”de andra” och insikten att det bor ett jag i alla. Medan Jean-Paul Sartre och Albert Camus i sina romaner beskrev främlingskapet inför världen, utvecklade Simone de Beauvoir tankar om att existentialismen tvärtom förutsätter ett engagemang i andra. Till föräldern som uppmanar sitt barn att inte gråta över människor det inte känner, svarade hon att det är just när man gråter över okända människors lidanden som man blir delaktig i världen och den upphör att vara ett ting.

de Beauvoirs existentialistiska essäer kommer nu i översättning på Modernista och det är en annan sida av henne vi får känna där än feministen och romanförfattaren. Tyvärr begår förlaget fullständigt mord på boken genom titel och omslag. Till tvåhundra sidor om brott och straff, etik och realism har de lagt till en kort, helt irrelevant text om Brigitte Bardot, som uppenbarligen bara är med för att få kalla hela boken ”Brigitte Bardot och Lolitasyndromet” och smälla upp en bild av Brigitte Bardot över hela framsidan. Simone de Beauvoir själv är förpassad till innerfliken. För henne kan man ju inte ha på omslaget, eller?

När jag läser dessa essäer, många skrivna efter andra världskriget, slås jag av hur storslagen existentialismen var som filosofi, och vilka höga krav den ställde på människan: hon var tvungen att handla, välja, och i varje val ta ansvar för hur det skulle bli om alla andra valde samma sak. Det fanns inga val som var privata och absolut inga som var banala. Detta anspråk saknar jag i dagens intellektuella samtal.

Något som däremot känns inaktuellt är motsatsparet immanens-transcendens, så centralt hos existentialisterna. En stor del av de Beauvoirs essäer ägnas åt att beskriva hur viktigt det är att transcendera, ”kasta sig ut i världen” - sida upp och sida ner ska det ”kastas” i motsats till den förhatliga immanensen. de Beauvoir diskuterar ett samtal mellan kung Pyrrhus, som vill erövra världen, och hans rådgivare Cineas, som menar att om han gör allt detta för att sedan vila, varför vilar han inte direkt då? Men, skriver de Beauvoir, meningen med transcendensen är inte målet, meningen är att hela tiden vara i rörelse och överskrida det blotta varandet.”Eftersom människan är projekt kan hennes lycka liksom hennes njutningar endast vara projekt.” Jag kan tänka mig att i en tid då de flesta människor följde den utstakade vägen var transcendens något revolutionärt. Idag, däremot, har det förvandlas till tvång och lag. Allt har blivit projekt; barnafödande, matlagning, arbete, även den arbetslöse ska vara aktiv och den människa som inte gör något är misslyckad. Men det är en underlig typ av transcendens, knappast den de Beauvoir syftar på. Vi ska handla, välja, förverkliga oss själva men varför, egentligen? Vi har ju glömt bort att vi existerar.

tisdag 4 september 2012