Ur Brand nr 4/2012
Att
kalla en bok om flyktingars situation i Europa för "Fortets murar" är
mer än lovligt förutsägbart. Inte bara titeln, utan även omslaget och
baksidestexten på Björn Hedlunds bok uppfyller alla flyktingreportagets
klichéer. En, enligt mig, inte särskilt lyckad genre. Trots att
flyktingreportaget förtjänar uppmärksamhet och har både fakta och
skakande verklighetsskildringar på sin sida skapar det sällan någon
större debatt. Jag har funderat på varför. Kanske är det för att det är
skrivet till en tänkt läsare som inte längre finns. En välmående person
som har empati och förmåga att reagera. Men de välmående har tappat sin
empati och de empatiska har fullt upp med sitt eget. Det räcker tyvärr
inte idag att säga "Ni borde bry er - därför att verkligheten är hemsk."
Detta är för slött! Folk läser inte böcker av pliktkänsla. Man måste
skriva så folk inte kan låta bli att bry sig! Och flyktingfrågan är så
gigantisk och bottenlös - precis som klimatet är det svårt att veta hur
ens engagemang kan förändra något.
Med
detta sagt, så döljer det sig en mycket välskriven och faktiskt ganska
annorlunda bok mellan pärmarna på "Fortets murar." Hedlund besöker
Melilla, Grekland och Migrationsverkets förvar i Märsta och följer
människors öden. Flyktingars situation är svår överallt, men det finns
en tydlig skillnad mellan å ena sidan den kalla, sterila ensamheten i
Märsta där ett nej är ett nej och betyder deportation, och å andra sidan
utsattheten i Aten, att bo i ett övergivet fyrtorn, sälja dvd:s på
gatan och utsättas för misshandel av rasister. I Sverige talas det om
"det värdiga återvändandet", i Grekland om att "kasta ut dem." Det är en
mycket intressant jämförelse mellan olika typer av grymhet: den
lagliga, kalla, beröringslösa och den hatiska, fysiska misshandeln. Det
här är en bok som faktiskt skulle kunna få folk att bry sig - om titeln
och anslaget vore annorlunda.
En
nästan motsatt titel har den franske intellektuelle Regis Debray på sin
bok "Éloge des frontières" - En hyllning till gränserna. Debray är
filosofen som kämpade med Che Guevara, greps i Bolivia och satt i
fängelse tre år. Han var en av de första utanför Kuba att analysera
castrismen. På senare år har han intresserat sig för religion. Éloge des
frontières kom ut förra året med en trotsig inledning: Alla, från
läkare till clowner, talar om en värld "utan gränser" - alltså gör jag, i
god europeisk anda, tvärtom och hyllar gränsen. Först verkar det
fruktansvärt provokativt, sedan förstår man att han inte hyllar murarna.
Tvärtom ser han gränsen som ett försvar mot muren. Han talar om vikten
av gränser mellan det privata och offentliga, mellan jaget och världen,
mellan religionen och samhället och om landsgränsen som något som idealt
ska delas mellan två folk, inte stänga ute ett från ett annat.
Frankrikes före detta president Sarkozy missförstod boken och använde
den som ett argument för att "lyfta tabut runt gränserna" vilket fick
Debray att gå i taket, med all rätt. Själv funderar jag under läsningen
mer på om de franska intellektuella inte tappat stinget litegrann? De
besitter fortfarande en mördande förfining i tanken, men mycket av det
som hörs från dem nuförtiden tenderar att hylla deras egen förlorade
storhetstid. Dany-Robert Dufour är en av dem, som med "L'art de réduire
les têtes" (Konsten att förminska huvuden) går till storms mot den
fördummande kulturen, och Gilles Châtelet på ett ännu direktare sätt i
"Vivre et penser comme des porcs" (Att leva och tänka som grisar) De
kritiserar den samtida kulturen och jag håller med dem fullständigt, men
det blir en destruktiv kritik när den inte kan föreslå något annat än
att återvända - till det samhälle som de själva var de första att
kritisera på 60-talet.
En
kritik av konsumismen levererar också Nina Björk i sin nya debattbok
"Lyckliga i alla sina dagar" som få kan ha missat. Den har fått mycket
uppmärksamhet men en ganska slö sådan, som om det bara handlade om att
kritisera köphetsen. Det bästa stycket i boken är enligt mig det där hon
lyckas bevisa att pengar är egentligen något som ingen vill ha. Och det
som visar detta är inget mindre än kapitalismens flaggskepp:
Disneyfilmer och reklam. I reklamens drömmar är pengar något fult, där
finns bara relationer, kärlek, sex och godhet. Vi köper alltså för att
komma bort från pengarna och närmare relationerna. Kanske är
parfymreklam det absurdaste exemplet - just parfymreklam borde vara
omöjlig eftersom den inte ger någon som helst information om produkten.
Det går ju inte att lukta på en bild - och ändå är parfym något av det
som det görs mest reklam för. Det är uppenbart att det inte är lukten
man vill ha, utan att vara kvinnan på bilden och bli omtyckt precis som
hon. Och värst är det med Chanel No. 5, som är den klassiskaste av
klassiska dofter, men luktar gammalt tantskåp blandat med toamedel. En
expedit på Åhléns beklagade sig en gång över detta för mig och sa "Många
vill ju så gärna köpa Chanel No. 5, men när de känner lukten ångrar de
sig, så nu håller företaget på att ta fram en ny doft under det
namnet."
Samtidigt
tror jag att kritik av reklam och konsumism tillhör en högkonjunktur.
Sämre tider är på väg även till Sverige, och inte förrän bolånebubblan
spricker kommer människor verkligen att inse betydelsen av ordet
skitdrömmar.
