måndag 23 februari 2015

Framgångsrika rörelser visar att de behöver oss

Fundera över när du kände dig behövd sist. När du hade känslan att samhället pekade på dig och sa ”Du är viktig. Vi klarar oss inte utan dig.”
Att behövas är ett av människans grundläggande behov, som historikern Arne Jarrick formulerade det i en bok för några år sedan. Under största delen av mänsklighetens historia har alla människor behövts för att klara gruppens överlevnad. I ett samhälle som jagar, samlar eller brukar jorden existerar inte arbetslöshet; även om resurserna är knappa finns alltid något att göra.
Arbetslösheten gjorde inträde först med lönearbetet och har under större delen av nittonhundratalet legat på låga nivåer. Idag präglas samhället av något historiskt nytt: 10 procent av Europas befolkning går konstant utan jobb. Och av de som har arbete är många timanställda, vikarier och hänger på en tråd – en struktur som avspeglas på bostadsmarknaden. Varken stat eller kapital ser ut att behöva dig.
Den som vill förstå människans lott idag måste börja i hennes känsla av överflödighet. Samhällets budskap till henne lyder: Din existens är onödig. Är du riktigt duktig och driven kanske du kan få en plats, men det är upp till dig att göra något av ditt liv, fylla det med mening. Och om du misslyckas, tro inte att någon kommer att fråga efter dig, skit på dig i din ensamhet!
Leta därför efter de som säger att de behöver människor och du kommer att hitta en framgångsrik rörelse. Politisk, kulturell eller religiös.
Leta efter de som säger: Vi behöver just dig. Du duger som du är, du behöver inte vara särskilt smart, du behöver inte ha massa utbildningar, du behöver inte kunna massa ord. Vi lär dig på vägen. Och genom att gå med i vår rörelse så blir du någon, du spelar en avgörande roll, du har till och med chans att bli en hjälte.
Jag tror att vi här delvis har svaret på vad som gör rörelser så framgångsrika att människor kan ge allt för dem. Vi finner det tyvärr hos både fascismen och jihadismen. För att gå med i den organiska miljön runt dessa högerextremismer idag är tröskeln låg. Man behöver inte vara superbildad eller kunna stava perfekt. Man behöver inte ens vara en god människa. Genom att ansluta sig till de stora berättelserna nationen och religionen uppgår man ändå i något historiskt och nobelt.
På Avpixlat och i miljön runt SD behöver man inte ens alltid vara svensk: det går bra att vara exempelvis serb eller iranier och ogilla islam, eller att vara från vilket land som helst och tycka att jag har kommit hit och gjort rätt för mig men nu räcker det. För att gå med i IS kan du sitta i fängelse och ha gjort hemska saker som gör att hela samhället vänder sig emot dig, men här finns en kamp som behöver just dig. (Som ung heterosexuell tjej går det alltid att hitta en hopplös kille att ta hand om och känna sig behövd, men av någon anledning är motsatsen inte lika vanlig.)
Tittar vi istället på den organiska miljön runt vänstern i Nordeuropa: folkrörelser, partier, forum, debatter – ser vi att tröskeln är betydligt högre. Man måste verka bildad och vara en bra person. Det gäller att ha de rätta begreppen, använda dem på rätt sätt och dessutom kunna formulera en berättelse om det egna jaget. Det gäller att inte vara privilegierad – samtidigt som det gäller att kunna stava till privilegierad och veta exakt vilka kategorier begreppet avser.
Där socialistiska rörelser är framgångsrika idag – Sydeuropa och Latinamerika – ser det helt annorlunda ut. De inte bara accepterar alla – de visar att de behöver alla. Vem du än är, så kan du ta ett handtag någonstans. Vem du än är, är socialisterna med dig emot din chef, de styrande, bankerna och bolagen. Du behöver inte vara någon speciell, men du kommer garanterat att bli en bättre människa av att gå med i kampen.
Naturligtvis finns det alltid både subjektiva och objektiva faktorer, och i Sydeuropa är det uppenbart att det är krisen, och inte organisatorisk skicklighet, som gjort att Syriza och Podemos blivit största partier. Men att krisen skulle leda till en vänstervåg var inte alls säkert – den kunde lika gärna ha lett till passivitet eller högerextremism. På samma sätt borde de ökade klassklyftorna i Nordeuropa ha lett till en vänstervåg, men de har yttrat sig på andra sätt.
Den som vill förstå politiska rörelser måste inse att människan alltid söker andra saker i en rörelse än att uppnå ideologiska mål. Hon söker att höra till, att spela roll.
Och nu när staten vill spendera miljoner på att förhindra att unga människor rekryteras till IS säger jag: När har ni spenderat en krona på dem tidigare? När har ni någonsin visat att ni behöver dem?
Och nu när många inom vänstern beklagar SD:s uppsving och menar att deras väljare borde komma tillbaka till den socialistiska rörelsen där de hör hemma, säger jag: Ha! Tänk om dessa 13 procent verkligen gjorde det! Hur fan tror ni att de skulle tas emot?

Ur ETC februari 2015