måndag 23 februari 2015

Framgångsrika rörelser visar att de behöver oss

Fundera över när du kände dig behövd sist. När du hade känslan att samhället pekade på dig och sa ”Du är viktig. Vi klarar oss inte utan dig.”
Att behövas är ett av människans grundläggande behov, som historikern Arne Jarrick formulerade det i en bok för några år sedan. Under största delen av mänsklighetens historia har alla människor behövts för att klara gruppens överlevnad. I ett samhälle som jagar, samlar eller brukar jorden existerar inte arbetslöshet; även om resurserna är knappa finns alltid något att göra.
Arbetslösheten gjorde inträde först med lönearbetet och har under större delen av nittonhundratalet legat på låga nivåer. Idag präglas samhället av något historiskt nytt: 10 procent av Europas befolkning går konstant utan jobb. Och av de som har arbete är många timanställda, vikarier och hänger på en tråd – en struktur som avspeglas på bostadsmarknaden. Varken stat eller kapital ser ut att behöva dig.
Den som vill förstå människans lott idag måste börja i hennes känsla av överflödighet. Samhällets budskap till henne lyder: Din existens är onödig. Är du riktigt duktig och driven kanske du kan få en plats, men det är upp till dig att göra något av ditt liv, fylla det med mening. Och om du misslyckas, tro inte att någon kommer att fråga efter dig, skit på dig i din ensamhet!
Leta därför efter de som säger att de behöver människor och du kommer att hitta en framgångsrik rörelse. Politisk, kulturell eller religiös.
Leta efter de som säger: Vi behöver just dig. Du duger som du är, du behöver inte vara särskilt smart, du behöver inte ha massa utbildningar, du behöver inte kunna massa ord. Vi lär dig på vägen. Och genom att gå med i vår rörelse så blir du någon, du spelar en avgörande roll, du har till och med chans att bli en hjälte.
Jag tror att vi här delvis har svaret på vad som gör rörelser så framgångsrika att människor kan ge allt för dem. Vi finner det tyvärr hos både fascismen och jihadismen. För att gå med i den organiska miljön runt dessa högerextremismer idag är tröskeln låg. Man behöver inte vara superbildad eller kunna stava perfekt. Man behöver inte ens vara en god människa. Genom att ansluta sig till de stora berättelserna nationen och religionen uppgår man ändå i något historiskt och nobelt.
På Avpixlat och i miljön runt SD behöver man inte ens alltid vara svensk: det går bra att vara exempelvis serb eller iranier och ogilla islam, eller att vara från vilket land som helst och tycka att jag har kommit hit och gjort rätt för mig men nu räcker det. För att gå med i IS kan du sitta i fängelse och ha gjort hemska saker som gör att hela samhället vänder sig emot dig, men här finns en kamp som behöver just dig. (Som ung heterosexuell tjej går det alltid att hitta en hopplös kille att ta hand om och känna sig behövd, men av någon anledning är motsatsen inte lika vanlig.)
Tittar vi istället på den organiska miljön runt vänstern i Nordeuropa: folkrörelser, partier, forum, debatter – ser vi att tröskeln är betydligt högre. Man måste verka bildad och vara en bra person. Det gäller att ha de rätta begreppen, använda dem på rätt sätt och dessutom kunna formulera en berättelse om det egna jaget. Det gäller att inte vara privilegierad – samtidigt som det gäller att kunna stava till privilegierad och veta exakt vilka kategorier begreppet avser.
Där socialistiska rörelser är framgångsrika idag – Sydeuropa och Latinamerika – ser det helt annorlunda ut. De inte bara accepterar alla – de visar att de behöver alla. Vem du än är, så kan du ta ett handtag någonstans. Vem du än är, är socialisterna med dig emot din chef, de styrande, bankerna och bolagen. Du behöver inte vara någon speciell, men du kommer garanterat att bli en bättre människa av att gå med i kampen.
Naturligtvis finns det alltid både subjektiva och objektiva faktorer, och i Sydeuropa är det uppenbart att det är krisen, och inte organisatorisk skicklighet, som gjort att Syriza och Podemos blivit största partier. Men att krisen skulle leda till en vänstervåg var inte alls säkert – den kunde lika gärna ha lett till passivitet eller högerextremism. På samma sätt borde de ökade klassklyftorna i Nordeuropa ha lett till en vänstervåg, men de har yttrat sig på andra sätt.
Den som vill förstå politiska rörelser måste inse att människan alltid söker andra saker i en rörelse än att uppnå ideologiska mål. Hon söker att höra till, att spela roll.
Och nu när staten vill spendera miljoner på att förhindra att unga människor rekryteras till IS säger jag: När har ni spenderat en krona på dem tidigare? När har ni någonsin visat att ni behöver dem?
Och nu när många inom vänstern beklagar SD:s uppsving och menar att deras väljare borde komma tillbaka till den socialistiska rörelsen där de hör hemma, säger jag: Ha! Tänk om dessa 13 procent verkligen gjorde det! Hur fan tror ni att de skulle tas emot?

Ur ETC februari 2015

Västafrikas vår har börjat

Som alla vet har det varit revolution i Burkina Faso. Efter 27 år gav enträgen organisering resultat i oktober förra året. Hundratusentals demonstranter samlades, brände ner parlamentet fullständigt. Presidenten, IMF:s älskling, blev tvungen att fly med fransk helikopter. Sedan ordnade demonstranterna en städdag och röjde upp på gatorna. Då var Blaise Compaorés 27-åriga tid vid makten över. Han hade då inte bara fått folket, musikerna och militären emot sig, utan också sina egna partivänner.
Den kamerunske regissören Jean-Pierre Bekolo kallar det ”den viktigaste händelse som ägt rum i franska Västafrika någonsin”. Och nu sprider sig en upprorsvåg: igår deklarerade Gabons fackföreningar generalstrejk och i två månader har protester ägt rum i Togo, där familjen Gnassingbe styrt i fem årtionden. Tidningen The New African skriver i senaste numret att kanske kan slutet närma sig för de ledare som suttit runt 30 år vid makten i Kongo, Tchad, Kamerun. ”Det som hände i Burkina Faso ställde alla domedagsprofetior på skam”, säger professor Sten Hagberg som har bott i landet sedan 1988: ”Det förekom inget våld, den enda politiker som skadades vrickade foten, och övergångsregeringen har inte klamrat sig fast vid makten utan utlyst demokratiska val.”
Burkina Faso har en särskild plats i alla revolutionärers hjärtan sedan Thomas Sankaras tid. Sankara var den socialistiske ledaren som på fyra år lyckades göra landet självförsörjande på mat, stödde kvinnofrigörelse och skickade ut männen att göra kvinnornas arbete den 8 mars. Sankara bytte namn på landet från kolonialisternas dammsugarliknande ”Övre Volta” till Burkina Faso – landet med integritet. Hans ledarstil liknade i mångt och mycket Hugo Chavez: alltid klädd i uniform, talade direkt till folket och myntade uttryck som: ”Varför ska politiker flyga första klass när planet landar samtidigt för alla passagerare?” Han inspirerade människor över hela världen, besjungs i låtar och sägs av många ha varit Afrikas bästa president.
1987 sköts han till döds i ett regn av kulor och sedan dess har hans mördare regerat landet. Men nu gör landet åter skäl för sitt namn, skriver Luther Yamaogo i senaste numret av Burkina Kontakt. Och Place de la Nation har återfått namnet Place de la Revolution.
Tiden efter en revolution är alltid kritisk. Särskilt om den orsakats av en bred, folklig resning snarare av en disciplinerad gerilla. Risken finns att människomassorna inte klarar att ta makten och att helt andra krafter tar över. Det kan vara militären eller politiker ur det gamla gardet. Denna oro fanns också i Burkina Faso. Den kraft som var drivande i upproret var ett nytt nätverk kallat Le Balai Citoyen, startat av två musiker. Mönstret känns igen från Sydeuropa och Mellanösterns torgprotester. Skulle den ”djupa staten” bestående av den tidigare presidentens egna vaktstyrkor försöka tillskansa sig makten? Det rör sig om en av Västafrikas främsta elitstyrkor bestående av 1 300 beväpnade män. För fyra dagar sedan försökte de avsätta Zida, den provisoriska presidenten, men hindrades av demonstranter. Le Balai Citoyen fortsätter att ta till gatorna. Och i november i år blir det val. Sankaristpartierna, som varit fragmenterade i många år, håller på att enas. Men även om de inte ser ut att ha stora chanser i valet, är Sankaras minne levande i hela det politiska samtalet.
Om vissa av läsarna nu sitter som frågetecken är det inte konstigt – denna revolution har knappt omtalats i svenska medier. Allt som sker söder om Algeriet kallas genomgående ”oroligheter” i pressen. Och oroligheter vill ju ingen ha, eller hur? Lugn och ro ska det vara där mineralerna och oljan hämtas. Bara några få, däribland Sten Hagberg och Mohammed Ryback på Politism, har kallat det som skedde vid sitt rätta namn. Det är tur för Västafrikas odemokratiska ledare att de inte har socialistiska tendenser. Då hade deras namn figurerat i europeisk press varje dag, alla deras misstag hade blåsts upp och varenda fotbollshuligan i landet hade döpts om till dissident. Den som inte tror mig kan ju bara fundera över vem som är mest känd av Paul Biya och Robert Mugabe.

lördag 21 februari 2015

Till de sena ciggnätternas försvar

Nu vill Folkhälsoinstitutet förbjuda rökning på uteserveringar också. Suck. De kan inte ens förklara på vilket sätt rökning utomhus är ett allvarligt hot mot andras hälsa. Men det är klart, som generaldirektören säger: ”det kan vara svårt att gå undan” när någon röker. Alltså ska man inte behöva utsättas för detta! Ja, detta är Sveriges sämsta sidor i ett nötskal: den ordentliga människan ska inte behöva utsättas för något otrevligt.

Nu kanske jag låter som en liberal här, men: räcker det inte med alla förbud som redan finns i utelivet? Så här ser det ut i de flesta svenska städer: Krogar måste stänga klockan 01, om de inte får särskilt tillstånd, men ingen krog får någonsin ha öppet efter 05, eller 03 om den ligger i Göteborg. Då gäller detaljerade instruktioner för exakt hur många ordningsvakter krogen måste ha. Uteserveringar får bara finnas från april till oktober och måste stänga klockan 22 på kvällen. Inga inplastade uteserveringar av fransk typ får finnas. I många kommuner får uteserveringarna inte heller ha vita plaststolar eftersom det ser fult ut. För att servera alkohol måste det serveras mat, och ska det dansas måste restaurangen söka danstillstånd. Ska man ordna egen fest måste man ha fullständiga namn på alla som ska vara där, de måste anmäla sig innan eller registrera sig i dörren. Och så vidare. Aargh, fattar de inte att de förkrymper själen?

I ärlighetens namn är det inte bara myndigheters fel att nattlivet är så dött, det är också bostadsrättsföreningar, markägare och andra som bara måste ha ett ord med i laget. I Högdalen i Stockholm hade det lokala fiket öppnat en uteservering med vattenpipor. Plötsligt uppstod något som liknade folkliv; människor i alla åldrar satt och hängde på eftermiddagar och kvällar, rökte vattenpipa och fikade. Men SL som ägde marken sa stopp. Här skulle inte vara något oväsen på kvällarna. Det spelade ingen roll att ingen drack alkohol där eller att ingen bor ovanpå kaféet. De fick stänga uteserveringen och nu är det lika tråkigt som förut.
Sedan finns det allt detta underliga som verkar ligga i själva den svenska krogkulturen som köer, trappstegsåldersgränser och garderobstvång. Det har krogarna själva infört, kommunerna har inget med det att göra. Sist jag var ute gick en vakt runt i lokalen och ryckte i alla som hade något i gråzonen mellan jacka och tröja och sa att de måste lämna ifrån sig dem nu, annars blev de utkastade.

Alla i hela världen tycker detta är sjukt, förutom vi. Det värsta är att vi i Sverige verkar tro att om inte alla dessa regler fanns, skulle nattlivet urarta till totalt kaos. Hur förklarar de då att i Frankrike, Tyskland, Danmark, Spanien och i stora delar av resten av världen, kan folk gå på krogen och stanna hela natten utan att bli övervakade av vakter? De respekterar varandra och blir faktiskt respekterade av krogägaren också. I Grekland ville en politiker stänga krogarna klockan två på natten. Han blev utskåpad, det gjordes låtar som drev med honom, han är tio år senare fortfarande ett allmänt skämt.

Men här är det som om vi bara ser till de materiella behoven, den fysiska hälsan – vi fattar inte att för att leva behöver man också ha skönhet, njutning, spänning. Kanske har det med vårt protestantiska arv att göra. Protestantismens välsignelse och förbannelse är att den, till skillnad från katolicismen och den ortodoxa kyrkan, inte har någon dubbelmoral. Det betyder att om vi kommer överens om att något är dåligt, då ska det bort. Det går inte att bikta sig och sen fortsätta som vanligt. Det finns inget ”ja jag vet att det är fel, men he he.” Inget he he! Är det fel så är det rent förkastligt. Och nu är ciggen det stora irritationsmomentet, den ska bara utrensas! Alkoholen däremot verkar komma in i vardagen alltmer. Det är förmodligen en klassfråga, vänta tills överklassen slutar dricka och enbart håller sig till detoxsmoothies. Då är det slut med vin på allmänna platser, spa och tåg.